Att leva med OCD

OCD, tvångs syndrom - tvångstankar och dess handlingar. Jag har ju skrivit en del om mina diagnoser så jag tänkte att jag fortsätter den trenden och kör vidare med nästa. Jag lever som rätt få vet om med mycket tvång. Det är ingeting som märks utåt när man träffar mig för första, andra eller för den delen tredje gången heller. Genom att jag har en typ av autism ingår en del tvång men mina var för tydliga och omfattande för att "bara" ha autism diagnosen. Därför sattes även OCD kring 2013 tror jag det var. Att leva med tvång tar tid, det är jobbigt och kräver en hel del fokus. Det gör att jag blir tröttare av andra saker snabbare än andra eftersom att jag har spenderat så mycket av min energi på tvångs ritualer eller, jag måste spara energi för att orka göra alla tvång senare under dagen. Tvången är inget man kan strunta i en dag för att man har mycket att göra. Istället skjuter man undan mer och mer av det friska eftersom att tvången har en tendens att öka.
 
Det finns olika typer av tvång. Många som läst lite om det eller försöker förstå utan att veta speciellt mycket kanske tänker på någon som tänder och släcker lampor om och om igen. Eller att någon tvättar händerna mycket. Det är två vanliga tvång. Jag har inte problem med kontroll biten att kolla spis, lampor, strykgärn, om dörren är låst om och om igen. Därför lämnar jag det. Däremot så började allt med att jag tvättade händerna väldigt mycket. Det övergick sedan till HUR jag tvättade händerna, gångerna ökade och det tog längre och längre tid för mig att genomgå själva handlingen (att tvätta händerna på rätt sätt - enligt mig). Innan jag blev inlagd eller flyttade hit och här med tvingades sluta med en del så duschade jag upp emot 6 gånger om dagen. Har fortfarande väldigt svårt att hålla mig till en gång och när jag gör det så är det mycket som ska genomgås. Schampoo, balsam, tvål, ansiktsrenögrning och tandborsting ska göras x antal gånger. Olika handukar är till olika kroppsdelar osv.
 
Har ett hygien tvång, där jag är rädd för smuts. För att nämna lite saker som är omöjliga för mig. Jag kan inte röra vid en disktrasa, även om den är ren, ta upp smuts ifrån vasken, diska med en diskborste andra har hållt i eller hålla på med andras smutsiga disk tar emot. Jag tvättar saker efter att jag använt dom efter ibland bara en gång. Jag fixar inte att andra går på min toa, då måste den städas om totalt. Jag kan inte gå och lägga mig i ett rum med en enda strumpa kvar på golvet som inte ska vara där. Förstum baktierier, smuts och renlighet så har jag ett tvång på siffror. Det handlar om steg, om nummer, om antal saker och hur det står i kombination av varandra. Jag kan inte knacka på vissa dörrar, ringa eller skicka ett sms i rädsla för att störa eller ta någon annans tid. Detta resulterar i att jag som exempel satt ute i 10 minus en hel natt när jag gått hem (en väg på 1 mil) från sjukhuset en natt och inte hade nyckel med mig till min port. Jag hade min mobil i min hand, personalen sov precis innanför men jag kunde inte störa. Så där satt jag i nästan 7 timmar utan jacka. När väl personalen vaknat och gått ut från sina sovrum, märkt mig så ringde dom efter en ambulans. Jag hade en temp på 34,5 grader.
 
Att leva med tvång kan verkligen krångla till det. Det tar tid och förstör vardagen. Men på någon sätt lär man sig att leva med det. Man lär sig att gå runt problemen och hitta lösningar. Allt bara för att få fortsätta med tvången man har. Nu när jag har gjort en kartläggning över mina tvång tillsammans med min terapeut förstår jag att det är ett ganska stort problem. Det hindrar mig mycket i vardagen så även om det känns SÅ jäkla svårt att jobba med detta så tror jag att det verkligen är det jag behöver göra.

Färdighetsträning

DBT är en speciell behandlingsform som används mycket här och även på andra behandlingshem (inte så många) för att behandla personer med kroniska självskadebeteende, självmordstankar och mildare form av tvång och ätstörningar. Jag fick förklarat för mig i början att ren DBT kommer inte jag går. Mina tvång måste behandlas med KBT och ätstörningen med hjälp av KBT-E samt traumat med PE- behandling. Men om vi håller oss till DBTn här och nu. Vi har något som kallas färdighetsträning måndag, tisdag och torsdag. Måndag och torsdag heter det rakt på sak bara färdighetsträning medan vi under tisdagen har en egen del av DBT pärmen nämligen mindfulness. Redan från början tyckte jag att detta var svårt. Alla övningar, läxor och nya tankesätt. Idag har jag kommit in i det en aning mer och känner mig manad att förklara lite hur det går till.
 
Varje måndag får vi en läxa till torsdag, den gås igenom under torsdagens färdighetsträning och så får vi en ny till måndag. Så rullar det på. Tisdagarna är en egen kategori så där får vi läxa från tisdag till nästa tisdag. Så det är alltid två läxor att hålla reda på under veckorna (och helgerna också för den delen) för ja. Det här är inget behandlingshem du kan glida igenom. Även om jag ibland kan få känslan av att vissa faktiskt gör det. Att det är roligare att sitta och snacka, sova eller vara ute än vad det är att lägga samma energi på färdighetsträningen. Men sak samma. För min del gör det ingenting att alla inte är lika motiverade, att det finns dom som bara är här utan att jobba speciellt mycket framåt. För varför skulle det beröra mig? Jag är här för min egen skull, umgås med dom som får mig att må bra.
 
I vanliga fall så läggs en färdighetsträning upp genom att vi först plingar i en klocka tre gånger. Till en början kändes det skit fånigt men jag kan se det nu, att det har en funktion. Man landar och kan göra det sista för att komma iordning. Sedan inleds alltid färdighetsträningen med en mindfulness övning och detta är verkligen en hatstund för mig. Jag har så svårt för det. Antingen handlar om det att andas - jag får panik och känner att jag inte får någon luft om jag skulle andas lika sakta som dom andra, eller så ska man obsevera och beskriva, hitta på saker i huvudet, föreställa sig - jättesvårt för sådant då jag svävar iväg någon helt annan stans. Det finns även mer aktiva mindfulness övningar. Det kan handla om allt möjligt, spänna kroppen, kasta bollar mellan varandra, rita, springa runt bordet osv. listan kan göras enorm. Det här har jag svårt för då det gör att man ska titta på varandra. Jag känner mig alltid uttittad och hatar mig själv ännu mer. Skäms över att andra ska se hur jag ser ut när jag står, går eller springer.
 
Sedan går vi igenom läxan från förra gången. Den terapeut som håller färdighetsträningen eller den personal från enheten som är med håller i detta. Vi går igenom person efter person och så får man redovisa. Detta tycker jag är hemskt jobbigt. Är rädd för att jag tolkat det fel, säger fel eller är totalt ute och cyklar. Därför brukar jag oftast redovisa det enbart för terapeuten i pausen. Det kan hända att jag klarar av att redovisa i grupp om vi är få eller om det inte är ett helt papper som ska fyllas i och gås igenom. Lär mig dock väldigt mycket av dom andra som redovisar. Känner mig dum som bara suger i mig kunskap utan att dela med mig av den men jag är inte riktigt där än. Nu tar vi oftast en paus, kaffe görs och vi små pratar. Under färdighetsträningen är det liksom skolan - lektions tid. Man är tyst, lyssnar och känner in när man kan dela med sig av sitt. Vi går igenom det nya materialet efter pausen och får sedan en ny läxa.

Ridning, terapeutbyte och dagbokskort

Under måndagskvällen var det dags för ridning igen, som alltid. Det har blivit standard och det är helt klart veckans bästa händelse. Även om jag önskade att jag vore hemma och fick angera mig inom brukshundklubben så hamnar ändå ridningen högt upp på listan över aktiviteter som jag vill fortsätta med när jag flyttar hem. Under lektionen frågade ridläraren varför jag inte red på fredagar i den avancerade gruppen istället. Motfråga, får jag det? Jo, vi ska göra ett test på fredag vilket känns väldigt roligt. Red lite där förra terminen men känner mig mer säker nu.
 
Igår var det en intensiv dag. Började med färdighetsträning i enbart en halvtimme då vi på min enhet skulle iväg och äta på resutrang. Det blev rose garden och sushi. Mycket gott. Leo fick vara ensam hemma. Hann ut med honom en sväng när vi kom tillbaka från det besöket, åkte sedan direkt och handlade inköp till vår enhet. Min treapeut ringde och frågade om jag hade tid att träffa henne. Eftersom att Leo varit själv hela dagen fick han följa med till henne när jag kom hem från affären.
 
Nu är det bestämt. Jag har fått tilldelat den terapeut som jag önskade vilket känns bra. Det är inte helt klart när och hur övergången ska ske men hoppas på mer fakta om det imorgon. Det ska ske snart, är det enda jag vet. Vi pratade en del om att kanske avsluta trauma behandlings intevjun innan jag byter men jag vet inte. Tror jag vill byta så snabbt som möjligt för att komma igång med det nya. Inte för att jag inte tycker om hon jag har utan vetskapen om att hon kommer att sluta. Att hon kommer försvinna ur behandlingen snart iaf.
 
Fick även återigen ett nytt dagbokskort. Ett slags papper där du ska fylla i (i mitt fall). Hetsätningar, om en har tagit medicinerna som jag ska, vad som varit värdefyllt under dagen och vad jag gjort som tagit emot osv. Det är en radda frågor som vi filat lite på eftersom att jag blir tvångsmässig i mina svar. Att skriva om exakta sömntider går inte då jag är rädd för att skriva precis rätt, slänger pappret och struntar i det för att det inte går att skriva på ett papper med "fel på". Nu ska jag ta och gå ut till en tjej som bor här, vi ska ta en promenad med hungarna och sedan se Idol. Även om en man i styrkan (du vet vem du är) är otroligt saknad här. Något att lära sig. Även dom man tycker om allra mest kommer så småningom flytta härifrån. Man är med om så mycket tillsammans att man blir tajta på ett helt annat sätt än hemma.