Medicin utsättningen

Som bekant satte jag ut en del medicner för ca två veckor sedan. Det handlar om 6 olika läkemedel och sammanlagt 10 tabletter. Jag är såhär mitt i det helt på det klara med att jag aldrig mer vill ha dom. Men att jag kanske borde ha lyssnat på att en nedtrappning vore ett bättre sätt att göra det på. Tabletterna jag ätit är tydligen av en rätt hög dos så det är inte konstigt att jag mår som jag mått. Men samtidgt ställer jag mig frågan. Gråter jag för att hon är död? Blir jag arg för att en annan hon har betett sig som hon gjort eller är det av utsättningen? Känner jag mig nere för att det har hänt så mycket sista tiden eller är det också något som styrs av medicinen mer än vad jag vill tro?
 
Kommer nog aldrig få svaret på detta. Under alla år med tabletter och mediciner hit och dit känner jag att det inte kan vara bra. Jag fick min första medicin 2008, det är 9 år sedan. 9 år med gift i kroppen som skulle göra mig lyckligare. Vet inte om det ens har fungerat? Inte för att jag är medicinfri nu, sväljer upp emot 20 piller om dagen fortfarande men det är mindre än förr iaf och det är jag nöjd över. Är medveten om att personalen ser det här som destruktivt att göra det på egen hand och så snabbt. Jag kan bitvis hålla med dom samtidigt som jag är stolt över att klara av det. Både min terapeut och sjuksköterskan sa att man brukar bli inlagd när man om så planerat sätter ut mediciner i samråd med en läkare och med ett nedtrappningsschema. Men här sitter jag. Kvar på behandlingshemmet, har klarat att ta bort det med en hel del symtom - utan att agera på tankarna som kommer.
 
Förr ville inte jag ta bort tabletter då det blev mindre att spara på. Så tänker jag inte nu, inte alls. Det kommer ta tid för andra att förstå det, att våga lita på mig men så är det. Det är något jag själv har orsakat. Jag har förbrukat ett förtroende under så många år nu. Men det går att bygga upp tillit och skapa nytt förtroende. För drygt två år sedan började dom krossa mina medicner på boendet. Det fungerade så att man hade ett medicin skåp i sin lägenhet, personalen kom (som i mitt fall) 5 gånger per dag och gav mig medicin. Men då jag var likt en hamster. Hitta kryphål trots att dom skulle stå svar och prata med mig, kolla under tungan och i munnen (ja dom var så noga), allt för att försäkra sig om att jag inte sparar undan mer. Men på något sätt lyckades jag (eller misslyckades jag med att styra mitt liv i en positiv riktning) att komma undan iaf. Då kom krossen på tal. Sagt och gjort. Tänk vad man har orsakat genom åren. Sjukt. Hela jag var bara sjuk. 











Kom ihåg mig?