Ledsamhet

Vad är det egentligen som händer med mig? Jag brukar aldrig kunna visa mina känslor. Varken prata eller visa dom. Jag drar mig undan och i en ensamhet som varar i timmar kanske en tår kommer men inte mer. Dessa veckor har varit tuffa. Jag har brutit ihop både en och två gånger. Jag själv tänker att detta till en början är bra men så funderar jag en vända till. Jag tror att det har med mitt drastiska slutande med medicinerna att göra. Jag har under många år gått på rätt starka mediciner och höga doser, flera gånger per dag. Det har troligen fått mig väldigt avtrubbad. Långt bort ifrån mina riktiga känslor. Nu kommer dom ikapp mig, dock i en för snabb fart. Jag hänger inte med. Säger det flera gånger om dag till mig själv - det här måste jag klara, jag får inte bryta ihop nu, bli ledsen eller arg. Håll ihop Sara. Men så har det varit turbulent förra veckan. Det räcker med att någon trampar lite på mig som varit en irriterande fluga i flera månaders tid för att jag ska bli ledsen, arg, rädd och reagera på det. Nu menar inte jag att jag är i det stadiet där jag kastar möbler, slår i dörrar eller förstör saker, utan mer att jag vågar visa min ledsamhet med andra. Jag kan inte hålla ihop det och vipps sitter jag där igen. Använder näsdukarna som jag aldrig förstått innebörden av i ett terapi rum. Hur lyckas man gråta inför folk? har jag alltid tänkt.
 
Idag hade vi färdighetsträning på förmiddagen. Hade inte gjort läxan då jag valde att förtränga det som hänt, vilket är omöjligt om man ska gå in för vår läxa. Det innebär att man ska öva på händelser i vardagen och då måste man ju tänka efter, bearbeta och skriva ned allt. Det gick bara inte. Vår terapeut förstod. Hon försökte få mig delaktig i gruppen men insåg snart att jag inte alls var i form för press. Hon frågade om jag hade fullt upp med att hålla mig kvar i rummet, nickade som svar. Kände att gråten satt i halsen. Svalde och stod ut till pausen. Där och då kom det hela i-g-e-n. Hon förslog en promenad med hunden istället för att försöka fortsätta sitta där inne under redan av färdighetsträningen. Tog mig en halvtimmes promenad med Leo innan jag la mig under täckena. Hon kom in med mina block och pärm, frågade hur det var. Kände mig något lugnare och tackade för hjälpen. Hon gjorde verkligen något som fungerar för mig. Det tycker jag är riktigt bra här. Att dom gör det individuellt. Om jag hoppar en grupp så är dom inte på mig som hökar att jag promt ska vara med utan frågar mer hur det egentligen är. Visst att vissa är envisa men dom vet att det finns en anledning till att jag inte är med. Det blir väl skillnad tänker jag. Jag kan med huvudet högt säga att jag verkligen försöker vara delaktig i min vård här, jag vill framåt. Därför ser inte dom mig som någon som alltid ligger och surar under täcket. Gör jag det är det något mer fel än vanligt och då hjälper dom mig att komma ur det.
 
Idag vet jag inte alls vad jag ska hitta på. Ridningen - det absolut bästa på hela veckan är inställd. Fasen. Jag hade behövt en stund där uppe på hästryggen, slippa tänka på annat och bara fått vara i stunden.


Ellinore    •  

❤❤❤❤❤

Svar: kram <3
None None










Kom ihåg mig?