fortsättning - Bemötande av någon med Autism

Jag berättar väldigt sällan att jag har autism, vilket jag också skrev om i mitt förra inlägg. Jag skäms inte utan det handlar mer om att jag vill bli bemött likt alla andra. Jag vill inte få en hadikaps stämpel med autism, bli hon med problem som inte går att behandla bort. Eftersom att jag berättar detta för väldigt få är det svårt att svara på frågan "Hur blir du bemött av andra som vet?". Men det är ändå ett par som vet numera. Jag skrev om det i min bok, mina förldrar och närmsta släckten vet samt mina närmsta kompisar. För mig är det en tillgång att ha asperger. Jag är varken konstig eller dum i huvudet. Tvärt om faktiskt. Jag snöar in på ämnen, på saker som få kan göra. Jag tänker helt enkelt annorlunda och den egenskapen kan inte ens andra läsa sig till.
 
Ibland när andra sitter och pratar om "dom där som har aspeger är konstiga", om "såg ni den där - han måste ha autism av något slag" då brukar jag slänga fram det. Det har faktiskt jag. Tänka sig vad tyst det blir, vad folk försöker förklara sig och skruva på sig. Många reagerar med förvåning. "Har du det?". Inom familjen är det faktiskt olika hur dom agerar med mig. Jag tycker det är viktigt att skriva att det inte är något fel på dom som inte förstår hur jag fungerar, som liksom blir irriterade på mig som inte kan ändra planer, som när vi ska åka, vart vi ska åka eller om vi över huvud taget ska åka. Säger man en sak så är det så, punkt. Så fungerar det inom mig.
 
Min mamma förstår mig. Hon brukar ta till sig när jag förmdelar att jag tycker att det är jobbigt att planera om. Hon säger alltid exakt vilken tid vi ska åka eller när jag ska bli upphämtad för att hon vet att ungefär, typ eller kanske inte fungerar för mig. Upplever att dom andra två i familjen inte riktigt förstår vidden av mina problem. Men det tänker jag är för att jag knappt pratar om det och att jag fick diagnosen så sent. Tänker att människor i min omgivning skulle ha större förståelse om det vore så att jag hade fått den tidigare, varit öppen om det. Då hade helt enkelt tiden gett dom mer förståelse. Jag kan hamna i bråk med människor för att någon vill ändra i resplaner eller vad som ska göras om två veckor.
 
Min kontaktperson kom till mig häromdagen och ville ändra i mitt rum. Igår satte jag upp dom nya gardinerna och idag hade vi lite roligt kring att jag satt dom upp och ned. Men då kan jag inte ändra på det. Det går inte, tar stopp. Då får dom hellre hänga upp och ned. Jag upplever att dom inom vården faktiskt har större förståelse för mig och mina problem sedan jag fick diagnosen. Dom tvingar inte mig till att göra allt som dom brukar göra med andra. Jag får exempelvis mer förståelse kring mat situationen både här och på sjukhuset där det anpassades helt efter hur jag ville ha det. Då dom med asperger problematik vill ha det på ett visst sätt, inte tål vissa konsistenser osv. Ta bara som nu när dom handlade nya skålar i veckan. Jag var snabb med att sno med mig en av de gamla skålarna på rummet för att kunna mäta upp exakt vilken mängd jordgubbar det blir i dom nya skålarna, så att det blir samma. Det handlar inte om kalorier - utan för att det ska vara samma. Min kontaktperson sa bara att hon låssades att hon inte hörde det där och så gick hon. Jag tror det är lite för att hon förstår. Vill inbilla mig det iaf. Att leva med autism/ asperger är som att gå på högvarv och i vissa fall kräver det att omgivningen lär sig att leva med det också, inte bara hon eller han som är drabbad.


Anna    •  

Tusen tack för att du delar med dig! Du tog upp det som jag behövde. Dottern är på utredning om aspberger. Så detta passar jättrebra att du har tagit upp. Ha en trevlig dag!

Svar: Ja jag tänkte att jag svarar i ett inlägg istället. Tack för dina fina ord. Hoppas det kan hjälpa dig något. Kram Sara
None None










Kom ihåg mig?