Det här med helger

Söndag. Jag har verkligen en delad tanke bakom helger nu för tiden. Innan jag flyttade hit så hatade jag helger. Först hemma på boendet, där all personal sa trevlig helg och gick hem och hade det mysigt. Jag kämpade vidare under helgen med turer till och från sjukhuset utan att sjuksköterskan på boendet jobbade och kunde styra upp det hela. Personalen ringde ständigt på hjälp och i veckorna kunde i alla fall någon av boendets sjuksköterskor komma och kolla läget, kanske köra mig till sjukhuset istället för att ambulansen behövde hämta mig varje gång. Det är få som vet om men mitt hjärta var väldigt dåligt, det höll på att sluta fungera. Detta på grund av en allvarlig anemi som jag levt med under många år. Varför hjälpte ingen mig frågar sig många? Det var jag som vägrade. Gång på gång blev det så illa att dom satte LPT och tvingade i mig blod. Jag ville inte, ville ha kontroll. I korta drag - så såg min vardag ut i många år innan jag hamnade här. I mina papper stod det "Blir Sara dåligt ska ambulans ringas direkt, om hon vägrar tillkallas läkare och polis". Vilken vardag jag hade när jag tänker efter.
 
På sjukhuset betyder vardagar och helger lite olika saker. På en medicin avdelning, akuten eller IVA osv. skiljer sig ju såklart inte antalet personer som jobbar. Där är det full fart varje dag. Patienterna är lika sjuka på helgen som i veckorna. Inom psykiatrin däremot. Där dras det ner rejält på personal. Liksom på boendet går dom hem och säger trevlig helg. En själv lever kvar i den sjuka miljön. Går längs korridorerna och önskar en vore någon helt annan stans. Men nu är det slut med det. Istället bor jag på ett ställe där veckorna är så intensiva att man uppskattar helgerna på ett annat sätt. Svar ja, det kan vara segt här under lördagen och söndagen om inget händer men så är det sällan. Denna helg har vi bakat, ridit under fredagen, ska ut i skogen idag. Imorgon planeras det för färdighetsträning, sedan ska jag träffa min terapeut och till sist rida igen.

Att leva med OCD

OCD, tvångs syndrom - tvångstankar och dess handlingar. Jag har ju skrivit en del om mina diagnoser så jag tänkte att jag fortsätter den trenden och kör vidare med nästa. Jag lever som rätt få vet om med mycket tvång. Det är ingeting som märks utåt när man träffar mig för första, andra eller för den delen tredje gången heller. Genom att jag har en typ av autism ingår en del tvång men mina var för tydliga och omfattande för att "bara" ha autism diagnosen. Därför sattes även OCD kring 2013 tror jag det var. Att leva med tvång tar tid, det är jobbigt och kräver en hel del fokus. Det gör att jag blir tröttare av andra saker snabbare än andra eftersom att jag har spenderat så mycket av min energi på tvångs ritualer eller, jag måste spara energi för att orka göra alla tvång senare under dagen. Tvången är inget man kan strunta i en dag för att man har mycket att göra. Istället skjuter man undan mer och mer av det friska eftersom att tvången har en tendens att öka.
 
Det finns olika typer av tvång. Många som läst lite om det eller försöker förstå utan att veta speciellt mycket kanske tänker på någon som tänder och släcker lampor om och om igen. Eller att någon tvättar händerna mycket. Det är två vanliga tvång. Jag har inte problem med kontroll biten att kolla spis, lampor, strykgärn, om dörren är låst om och om igen. Därför lämnar jag det. Däremot så började allt med att jag tvättade händerna väldigt mycket. Det övergick sedan till HUR jag tvättade händerna, gångerna ökade och det tog längre och längre tid för mig att genomgå själva handlingen (att tvätta händerna på rätt sätt - enligt mig). Innan jag blev inlagd eller flyttade hit och här med tvingades sluta med en del så duschade jag upp emot 6 gånger om dagen. Har fortfarande väldigt svårt att hålla mig till en gång och när jag gör det så är det mycket som ska genomgås. Schampoo, balsam, tvål, ansiktsrenögrning och tandborsting ska göras x antal gånger. Olika handukar är till olika kroppsdelar osv.
 
Har ett hygien tvång, där jag är rädd för smuts. För att nämna lite saker som är omöjliga för mig. Jag kan inte röra vid en disktrasa, även om den är ren, ta upp smuts ifrån vasken, diska med en diskborste andra har hållt i eller hålla på med andras smutsiga disk tar emot. Jag tvättar saker efter att jag använt dom efter ibland bara en gång. Jag fixar inte att andra går på min toa, då måste den städas om totalt. Jag kan inte gå och lägga mig i ett rum med en enda strumpa kvar på golvet som inte ska vara där. Förstum baktierier, smuts och renlighet så har jag ett tvång på siffror. Det handlar om steg, om nummer, om antal saker och hur det står i kombination av varandra. Jag kan inte knacka på vissa dörrar, ringa eller skicka ett sms i rädsla för att störa eller ta någon annans tid. Detta resulterar i att jag som exempel satt ute i 10 minus en hel natt när jag gått hem (en väg på 1 mil) från sjukhuset en natt och inte hade nyckel med mig till min port. Jag hade min mobil i min hand, personalen sov precis innanför men jag kunde inte störa. Så där satt jag i nästan 7 timmar utan jacka. När väl personalen vaknat och gått ut från sina sovrum, märkt mig så ringde dom efter en ambulans. Jag hade en temp på 34,5 grader.
 
Att leva med tvång kan verkligen krångla till det. Det tar tid och förstör vardagen. Men på någon sätt lär man sig att leva med det. Man lär sig att gå runt problemen och hitta lösningar. Allt bara för att få fortsätta med tvången man har. Nu när jag har gjort en kartläggning över mina tvång tillsammans med min terapeut förstår jag att det är ett ganska stort problem. Det hindrar mig mycket i vardagen så även om det känns SÅ jäkla svårt att jobba med detta så tror jag att det verkligen är det jag behöver göra.

Gårdagens ridning

Igår red jag för första gången i den avancerade gruppen denna termin. Under måndagar är det fyra platser i en nybörjargrupp som Finjagården betalar för och på fredagar är det fyra platser i en avancerad grupp. Jag red en del i den på fredagar förra terminen men sedan fick jag för mig att jag räknades som alldeles för stor och klumpig för att rida där. Förra veckan frågade ridläraren min varför jag red på måndagar istället för fredagar. Så igår var jag med i den avancerade gruppen och oj så roligt det var. Hon sa att hon vill se mig på någon av de mindre lite krångligare hästarna för att jag börjar bli så duktig. Jag försökte suga in det men samtidigt låg det där bak i huvudet och skvalpade. Jag är för tjock. Hon sa att jag hade balansen och sitsen där, att det inte var någon fara alls bara för att jag är lite större. Jag platsar bra på dom stora hästarna och så gav hon mig en morot. Om jag går ned lite i vikt så får jag även rida dom andra. Vilken motivation :) Jag skriver inte det här för att jag är stolt och vill skryta. Utan mer delar med mig av något som är stort för mig, som gör mig glad. Vi red öppna, testade en del utan stigbyglar, nyttigt även om det tar emot. Är lite rädd för att åka av igen men försöker tänka att händer det så händer det. Har åkt i backen många gånger genom åren. Är lite skrämd efter att jag voltade med den häst jag hade på foder samt då jag trilla av in i sargen och tut tut bilen fick hämta mig. Fick chansen att galoppera lite längre stunder igår. Det var roligt. I gruppen på måndagar har vi som max fått testa på det längs ena långsidan. Det tar längre tid än så att få till balansen och formen på hästen (iaf för mig) så det kändes faktiskt bättre efter några varv. Är glad för att det gick bra under gårdagen. Nu längtar jag tills på måndag då det är dax igen!