Tryckande känsla

Vilken hemsk dag det har varit. Jag som aldrig gråter, som aldrig visar mina känslor har brutit ihop två gånger idag. Började under förmiddagen med färdighetsträning. I pausen kände jag att jag inte orkade mer, la mig på sängen. Min kontaktperson knackade på dörren


och övertalade mig till att följa med ut igen. Sagt och gjort. Sitter med en tryckande känsla, en känsla som inte lämnar mig. Snart rinner tårarna och terapeuten skickar papper till mig. Snart bryter hon färdighetsträningen då ingen verkade må sådär jätte bra. Sa att det inte ger oss något att köra vidare, klokt. Pratade lite med min kp efter lunch. Under eftermiddagen blev det tufft gånger två-tre-fyra och fem! Jag ville få igenom en permission som ingen var positiv till, frustration. Jag ville så gärna. Bröt återigen ihop, mer servetter. Jag min kp och terapeut satt och pratade länge. Dom ringde även till sjuksköterskan. Han sa att jag borde vara inlagd, att det inte är bra att trappa ut så mycket medicin som jag gjort de senaste snart två veckorna, inte på en gång och så kort tid. Grät ur mig en del ledsenhet och frustation att alltid vara den som tar hand om alla andra, vara som en öppen bok och ta in allt vad folk säger eller vill göra. Jag orkar inte mer motgångar. Den här sommaren har inneburit hundöverfall gånger två. Brand. Flytt in och ut ur rummen. Hennes bortgång. Nu vill jag hitta en stabilitet igen, för just nu är det väldigt vingligt åt alla håll och kanter.












Kom ihåg mig?