När minnena suddas ut

Imorse kom det en personal och knacka på. Hon ville se om jag rakt på sak levde och mådde bra, sa hon. Jag lever. Hon undrade om vi i fortsättningen skulle köra på dörrknackning av säkerhetsskäl. Jag vet inte. Förstår att det räddade mig igår, inte till livet utan mer till att


jag vaknade snabbare. Det är läskigt det här med att minnena försvinner snabbare än kroppens förmåga att arbeta och röra sig. Jag kunde tydligen fortfarande prata när de gula västarna kom. I pappren står det medvetslös när jag kom in. Att kunna prata, gå och förmedla att jag inte vill är kvar längre än minnet. Jag minns inget av gårdagen fören jag vakande sent på eftermiddagen. Jag försöker komma ihåg, gräver i det djupa i mig, det mörka men nej det går inte. Nya tag.




A    •  

Hur menar du med dörrknackningar? Du skriver i gåtor, det är jobbigare än den riktiga sanningen. Vad hände?










Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se