Det här med helger

Söndag. Jag har verkligen en delad tanke bakom helger nu för tiden. Innan jag flyttade hit så hatade jag helger. Först hemma på boendet, där all personal sa trevlig helg och gick hem och hade det mysigt. Jag kämpade vidare under helgen med turer till och från sjukhuset utan att sjuksköterskan på boendet jobbade och kunde styra upp det hela. Personalen ringde ständigt på hjälp och i veckorna kunde i alla fall någon av boendets sjuksköterskor komma och kolla läget, kanske köra mig till sjukhuset istället för att ambulansen behövde hämta mig varje gång. Det är få som vet om men mitt hjärta var väldigt dåligt, det höll på att sluta fungera. Detta på grund av en allvarlig anemi som jag levt med under många år. Varför hjälpte ingen mig frågar sig många? Det var jag som vägrade. Gång på gång blev det så illa att dom satte LPT och tvingade i mig blod. Jag ville inte, ville ha kontroll. I korta drag - så såg min vardag ut i många år innan jag hamnade här. I mina papper stod det "Blir Sara dåligt ska ambulans ringas direkt, om hon vägrar tillkallas läkare och polis". Vilken vardag jag hade när jag tänker efter.
 
På sjukhuset betyder vardagar och helger lite olika saker. På en medicin avdelning, akuten eller IVA osv. skiljer sig ju såklart inte antalet personer som jobbar. Där är det full fart varje dag. Patienterna är lika sjuka på helgen som i veckorna. Inom psykiatrin däremot. Där dras det ner rejält på personal. Liksom på boendet går dom hem och säger trevlig helg. En själv lever kvar i den sjuka miljön. Går längs korridorerna och önskar en vore någon helt annan stans. Men nu är det slut med det. Istället bor jag på ett ställe där veckorna är så intensiva att man uppskattar helgerna på ett annat sätt. Svar ja, det kan vara segt här under lördagen och söndagen om inget händer men så är det sällan. Denna helg har vi bakat, ridit under fredagen, ska ut i skogen idag. Imorgon planeras det för färdighetsträning, sedan ska jag träffa min terapeut och till sist rida igen.

Att leva med OCD

OCD, tvångs syndrom - tvångstankar och dess handlingar. Jag har ju skrivit en del om mina diagnoser så jag tänkte att jag fortsätter den trenden och kör vidare med nästa. Jag lever som rätt få vet om med mycket tvång. Det är ingeting som märks utåt när man träffar mig för första, andra eller för den delen tredje gången heller. Genom att jag har en typ av autism ingår en del tvång men mina var för tydliga och omfattande för att "bara" ha autism diagnosen. Därför sattes även OCD kring 2013 tror jag det var. Att leva med tvång tar tid, det är jobbigt och kräver en hel del fokus. Det gör att jag blir tröttare av andra saker snabbare än andra eftersom att jag har spenderat så mycket av min energi på tvångs ritualer eller, jag måste spara energi för att orka göra alla tvång senare under dagen. Tvången är inget man kan strunta i en dag för att man har mycket att göra. Istället skjuter man undan mer och mer av det friska eftersom att tvången har en tendens att öka.
 
Det finns olika typer av tvång. Många som läst lite om det eller försöker förstå utan att veta speciellt mycket kanske tänker på någon som tänder och släcker lampor om och om igen. Eller att någon tvättar händerna mycket. Det är två vanliga tvång. Jag har inte problem med kontroll biten att kolla spis, lampor, strykgärn, om dörren är låst om och om igen. Därför lämnar jag det. Däremot så började allt med att jag tvättade händerna väldigt mycket. Det övergick sedan till HUR jag tvättade händerna, gångerna ökade och det tog längre och längre tid för mig att genomgå själva handlingen (att tvätta händerna på rätt sätt - enligt mig). Innan jag blev inlagd eller flyttade hit och här med tvingades sluta med en del så duschade jag upp emot 6 gånger om dagen. Har fortfarande väldigt svårt att hålla mig till en gång och när jag gör det så är det mycket som ska genomgås. Schampoo, balsam, tvål, ansiktsrenögrning och tandborsting ska göras x antal gånger. Olika handukar är till olika kroppsdelar osv.
 
Har ett hygien tvång, där jag är rädd för smuts. För att nämna lite saker som är omöjliga för mig. Jag kan inte röra vid en disktrasa, även om den är ren, ta upp smuts ifrån vasken, diska med en diskborste andra har hållt i eller hålla på med andras smutsiga disk tar emot. Jag tvättar saker efter att jag använt dom efter ibland bara en gång. Jag fixar inte att andra går på min toa, då måste den städas om totalt. Jag kan inte gå och lägga mig i ett rum med en enda strumpa kvar på golvet som inte ska vara där. Förstum baktierier, smuts och renlighet så har jag ett tvång på siffror. Det handlar om steg, om nummer, om antal saker och hur det står i kombination av varandra. Jag kan inte knacka på vissa dörrar, ringa eller skicka ett sms i rädsla för att störa eller ta någon annans tid. Detta resulterar i att jag som exempel satt ute i 10 minus en hel natt när jag gått hem (en väg på 1 mil) från sjukhuset en natt och inte hade nyckel med mig till min port. Jag hade min mobil i min hand, personalen sov precis innanför men jag kunde inte störa. Så där satt jag i nästan 7 timmar utan jacka. När väl personalen vaknat och gått ut från sina sovrum, märkt mig så ringde dom efter en ambulans. Jag hade en temp på 34,5 grader.
 
Att leva med tvång kan verkligen krångla till det. Det tar tid och förstör vardagen. Men på någon sätt lär man sig att leva med det. Man lär sig att gå runt problemen och hitta lösningar. Allt bara för att få fortsätta med tvången man har. Nu när jag har gjort en kartläggning över mina tvång tillsammans med min terapeut förstår jag att det är ett ganska stort problem. Det hindrar mig mycket i vardagen så även om det känns SÅ jäkla svårt att jobba med detta så tror jag att det verkligen är det jag behöver göra.

Gårdagens ridning

Igår red jag för första gången i den avancerade gruppen denna termin. Under måndagar är det fyra platser i en nybörjargrupp som Finjagården betalar för och på fredagar är det fyra platser i en avancerad grupp. Jag red en del i den på fredagar förra terminen men sedan fick jag för mig att jag räknades som alldeles för stor och klumpig för att rida där. Förra veckan frågade ridläraren min varför jag red på måndagar istället för fredagar. Så igår var jag med i den avancerade gruppen och oj så roligt det var. Hon sa att hon vill se mig på någon av de mindre lite krångligare hästarna för att jag börjar bli så duktig. Jag försökte suga in det men samtidigt låg det där bak i huvudet och skvalpade. Jag är för tjock. Hon sa att jag hade balansen och sitsen där, att det inte var någon fara alls bara för att jag är lite större. Jag platsar bra på dom stora hästarna och så gav hon mig en morot. Om jag går ned lite i vikt så får jag även rida dom andra. Vilken motivation :) Jag skriver inte det här för att jag är stolt och vill skryta. Utan mer delar med mig av något som är stort för mig, som gör mig glad. Vi red öppna, testade en del utan stigbyglar, nyttigt även om det tar emot. Är lite rädd för att åka av igen men försöker tänka att händer det så händer det. Har åkt i backen många gånger genom åren. Är lite skrämd efter att jag voltade med den häst jag hade på foder samt då jag trilla av in i sargen och tut tut bilen fick hämta mig. Fick chansen att galoppera lite längre stunder igår. Det var roligt. I gruppen på måndagar har vi som max fått testa på det längs ena långsidan. Det tar längre tid än så att få till balansen och formen på hästen (iaf för mig) så det kändes faktiskt bättre efter några varv. Är glad för att det gick bra under gårdagen. Nu längtar jag tills på måndag då det är dax igen!
 
 

Färdighetsträning

DBT är en speciell behandlingsform som används mycket här och även på andra behandlingshem (inte så många) för att behandla personer med kroniska självskadebeteende, självmordstankar och mildare form av tvång och ätstörningar. Jag fick förklarat för mig i början att ren DBT kommer inte jag går. Mina tvång måste behandlas med KBT och ätstörningen med hjälp av KBT-E samt traumat med PE- behandling. Men om vi håller oss till DBTn här och nu. Vi har något som kallas färdighetsträning måndag, tisdag och torsdag. Måndag och torsdag heter det rakt på sak bara färdighetsträning medan vi under tisdagen har en egen del av DBT pärmen nämligen mindfulness. Redan från början tyckte jag att detta var svårt. Alla övningar, läxor och nya tankesätt. Idag har jag kommit in i det en aning mer och känner mig manad att förklara lite hur det går till.
 
Varje måndag får vi en läxa till torsdag, den gås igenom under torsdagens färdighetsträning och så får vi en ny till måndag. Så rullar det på. Tisdagarna är en egen kategori så där får vi läxa från tisdag till nästa tisdag. Så det är alltid två läxor att hålla reda på under veckorna (och helgerna också för den delen) för ja. Det här är inget behandlingshem du kan glida igenom. Även om jag ibland kan få känslan av att vissa faktiskt gör det. Att det är roligare att sitta och snacka, sova eller vara ute än vad det är att lägga samma energi på färdighetsträningen. Men sak samma. För min del gör det ingenting att alla inte är lika motiverade, att det finns dom som bara är här utan att jobba speciellt mycket framåt. För varför skulle det beröra mig? Jag är här för min egen skull, umgås med dom som får mig att må bra.
 
I vanliga fall så läggs en färdighetsträning upp genom att vi först plingar i en klocka tre gånger. Till en början kändes det skit fånigt men jag kan se det nu, att det har en funktion. Man landar och kan göra det sista för att komma iordning. Sedan inleds alltid färdighetsträningen med en mindfulness övning och detta är verkligen en hatstund för mig. Jag har så svårt för det. Antingen handlar om det att andas - jag får panik och känner att jag inte får någon luft om jag skulle andas lika sakta som dom andra, eller så ska man obsevera och beskriva, hitta på saker i huvudet, föreställa sig - jättesvårt för sådant då jag svävar iväg någon helt annan stans. Det finns även mer aktiva mindfulness övningar. Det kan handla om allt möjligt, spänna kroppen, kasta bollar mellan varandra, rita, springa runt bordet osv. listan kan göras enorm. Det här har jag svårt för då det gör att man ska titta på varandra. Jag känner mig alltid uttittad och hatar mig själv ännu mer. Skäms över att andra ska se hur jag ser ut när jag står, går eller springer.
 
Sedan går vi igenom läxan från förra gången. Den terapeut som håller färdighetsträningen eller den personal från enheten som är med håller i detta. Vi går igenom person efter person och så får man redovisa. Detta tycker jag är hemskt jobbigt. Är rädd för att jag tolkat det fel, säger fel eller är totalt ute och cyklar. Därför brukar jag oftast redovisa det enbart för terapeuten i pausen. Det kan hända att jag klarar av att redovisa i grupp om vi är få eller om det inte är ett helt papper som ska fyllas i och gås igenom. Lär mig dock väldigt mycket av dom andra som redovisar. Känner mig dum som bara suger i mig kunskap utan att dela med mig av den men jag är inte riktigt där än. Nu tar vi oftast en paus, kaffe görs och vi små pratar. Under färdighetsträningen är det liksom skolan - lektions tid. Man är tyst, lyssnar och känner in när man kan dela med sig av sitt. Vi går igenom det nya materialet efter pausen och får sedan en ny läxa.

Ridning, terapeutbyte och dagbokskort

Under måndagskvällen var det dags för ridning igen, som alltid. Det har blivit standard och det är helt klart veckans bästa händelse. Även om jag önskade att jag vore hemma och fick angera mig inom brukshundklubben så hamnar ändå ridningen högt upp på listan över aktiviteter som jag vill fortsätta med när jag flyttar hem. Under lektionen frågade ridläraren varför jag inte red på fredagar i den avancerade gruppen istället. Motfråga, får jag det? Jo, vi ska göra ett test på fredag vilket känns väldigt roligt. Red lite där förra terminen men känner mig mer säker nu.
 
Igår var det en intensiv dag. Började med färdighetsträning i enbart en halvtimme då vi på min enhet skulle iväg och äta på resutrang. Det blev rose garden och sushi. Mycket gott. Leo fick vara ensam hemma. Hann ut med honom en sväng när vi kom tillbaka från det besöket, åkte sedan direkt och handlade inköp till vår enhet. Min treapeut ringde och frågade om jag hade tid att träffa henne. Eftersom att Leo varit själv hela dagen fick han följa med till henne när jag kom hem från affären.
 
Nu är det bestämt. Jag har fått tilldelat den terapeut som jag önskade vilket känns bra. Det är inte helt klart när och hur övergången ska ske men hoppas på mer fakta om det imorgon. Det ska ske snart, är det enda jag vet. Vi pratade en del om att kanske avsluta trauma behandlings intevjun innan jag byter men jag vet inte. Tror jag vill byta så snabbt som möjligt för att komma igång med det nya. Inte för att jag inte tycker om hon jag har utan vetskapen om att hon kommer att sluta. Att hon kommer försvinna ur behandlingen snart iaf.
 
Fick även återigen ett nytt dagbokskort. Ett slags papper där du ska fylla i (i mitt fall). Hetsätningar, om en har tagit medicinerna som jag ska, vad som varit värdefyllt under dagen och vad jag gjort som tagit emot osv. Det är en radda frågor som vi filat lite på eftersom att jag blir tvångsmässig i mina svar. Att skriva om exakta sömntider går inte då jag är rädd för att skriva precis rätt, slänger pappret och struntar i det för att det inte går att skriva på ett papper med "fel på". Nu ska jag ta och gå ut till en tjej som bor här, vi ska ta en promenad med hungarna och sedan se Idol. Även om en man i styrkan (du vet vem du är) är otroligt saknad här. Något att lära sig. Även dom man tycker om allra mest kommer så småningom flytta härifrån. Man är med om så mycket tillsammans att man blir tajta på ett helt annat sätt än hemma.

Uppdate

Då var ännu en vecka avklarad och jag kan snart skriva att jag har varit här i fem månader. Från början av veckan där jag fick reda på att min terapeut ska sluta har jag stängt av. Jag grät ett par tårar och sedan så körde jag bara på. Inom färdighetsträningen fick vi individuella läxor där min handlade om att be om hjälp. Svar nej. Det har inte fungerat alls. Skrev det, fick en klump i magen av att inte ha gjort läxan, stängde pärmen och gick ut med Leo. Min kp fiskade upp mig ur det här med att jag bara skjuter bort alla tankar. Jag måste våga känna, inse vad som händer och hantera det. Läskigt. Vi satt i köket och pratade en stund och ja mycket riktigt försökte jag göra det igen. Inte lossas om att något händer. Bara läsa det praktiskt. Prata med min terapeut imorgon kring att jag nog hellre byter terapeut redan nu istället för att ha henne kvar i 3 månader. Vill helt enkelt inte att hon ska sluta när jag är mitt i min PE behandling (trauma behandling). Får se imorgon, är lite nervös vad dom ska säga och planera. Vill veta NU.
 
I helgen har jag varit iväg och handlat lite. Vi har flyttat saker ur stugan, en av utslussningsdelarna här, till nästa steg tränings lägenheterna. Svar nej det är inte jag som ska flytta, varken till stugan eller träningslägenheten utan en av mina närmsta här. Fin lägenhet tycker jag. Även om jag har väldigt svårt att se mig själv där. Men det tar vi då. Vi har spelat kubb, sett på tv och skrattat. I fredags var personal styrkan ute på team sammankomst och det jobbade vikarier här. Dom bestämde att samtliga enheter skulle beställa pizza vilket vi också gjorde. Åkte till stallet och såg på medan de andra red innan det blev fredagsmys inne hos kompis i stugan. I övrigt har jag inte riktigt svalt att en av tjejerna här anklagade mig för att hetsäta upp hennes mat. Den tog, så jävla hårt. Att leva med bulimi är ett rent helvete. Just nu har jag en period av kräkningar många gånger om dagen. Jag vill inte, tänker att jag inte ska men så blir det. Det handlar inte om hetsätningar. Det handlar om vanligt intag av mat (förutom en gång idag där det slog över). Att jag hetsäter så här lite men trots allt kräks gör att jag bara hamnar i hamster hjulet där jag tänker på mat 24 timmar om dygnet. I lördags kom det ifatt mig. Halsen gjorde så ont att det var svårt att svälja ned salivet som fanns i munnen. Hemsk tanke att äta. Men vad gör jag? Jo fortsätter som innan. Idag känns det lite bättre och jag kan nästan hata mig själv för att kroppen läker ihop trots att jag fortsätter kräkas. Att den tål allt jag gör emot den. Helt otroligt. Tack och förlåt kroppen min.
 
Det var tider sedan detta togs. Jag gick i dagvården för ätstörnings patienter. Ett matscehma skulle följas och dom la upp all mat eftersom att jag samtidigt var inlagd. Är så långt ifrån det idag.

fortsättning - Bemötande av någon med Autism

Jag berättar väldigt sällan att jag har autism, vilket jag också skrev om i mitt förra inlägg. Jag skäms inte utan det handlar mer om att jag vill bli bemött likt alla andra. Jag vill inte få en hadikaps stämpel med autism, bli hon med problem som inte går att behandla bort. Eftersom att jag berättar detta för väldigt få är det svårt att svara på frågan "Hur blir du bemött av andra som vet?". Men det är ändå ett par som vet numera. Jag skrev om det i min bok, mina förldrar och närmsta släckten vet samt mina närmsta kompisar. För mig är det en tillgång att ha asperger. Jag är varken konstig eller dum i huvudet. Tvärt om faktiskt. Jag snöar in på ämnen, på saker som få kan göra. Jag tänker helt enkelt annorlunda och den egenskapen kan inte ens andra läsa sig till.
 
Ibland när andra sitter och pratar om "dom där som har aspeger är konstiga", om "såg ni den där - han måste ha autism av något slag" då brukar jag slänga fram det. Det har faktiskt jag. Tänka sig vad tyst det blir, vad folk försöker förklara sig och skruva på sig. Många reagerar med förvåning. "Har du det?". Inom familjen är det faktiskt olika hur dom agerar med mig. Jag tycker det är viktigt att skriva att det inte är något fel på dom som inte förstår hur jag fungerar, som liksom blir irriterade på mig som inte kan ändra planer, som när vi ska åka, vart vi ska åka eller om vi över huvud taget ska åka. Säger man en sak så är det så, punkt. Så fungerar det inom mig.
 
Min mamma förstår mig. Hon brukar ta till sig när jag förmdelar att jag tycker att det är jobbigt att planera om. Hon säger alltid exakt vilken tid vi ska åka eller när jag ska bli upphämtad för att hon vet att ungefär, typ eller kanske inte fungerar för mig. Upplever att dom andra två i familjen inte riktigt förstår vidden av mina problem. Men det tänker jag är för att jag knappt pratar om det och att jag fick diagnosen så sent. Tänker att människor i min omgivning skulle ha större förståelse om det vore så att jag hade fått den tidigare, varit öppen om det. Då hade helt enkelt tiden gett dom mer förståelse. Jag kan hamna i bråk med människor för att någon vill ändra i resplaner eller vad som ska göras om två veckor.
 
Min kontaktperson kom till mig häromdagen och ville ändra i mitt rum. Igår satte jag upp dom nya gardinerna och idag hade vi lite roligt kring att jag satt dom upp och ned. Men då kan jag inte ändra på det. Det går inte, tar stopp. Då får dom hellre hänga upp och ned. Jag upplever att dom inom vården faktiskt har större förståelse för mig och mina problem sedan jag fick diagnosen. Dom tvingar inte mig till att göra allt som dom brukar göra med andra. Jag får exempelvis mer förståelse kring mat situationen både här och på sjukhuset där det anpassades helt efter hur jag ville ha det. Då dom med asperger problematik vill ha det på ett visst sätt, inte tål vissa konsistenser osv. Ta bara som nu när dom handlade nya skålar i veckan. Jag var snabb med att sno med mig en av de gamla skålarna på rummet för att kunna mäta upp exakt vilken mängd jordgubbar det blir i dom nya skålarna, så att det blir samma. Det handlar inte om kalorier - utan för att det ska vara samma. Min kontaktperson sa bara att hon låssades att hon inte hörde det där och så gick hon. Jag tror det är lite för att hon förstår. Vill inbilla mig det iaf. Att leva med autism/ asperger är som att gå på högvarv och i vissa fall kräver det att omgivningen lär sig att leva med det också, inte bara hon eller han som är drabbad.

Att leva med autism

Jag har en typ av autism som kallas för aspergers syndrom. Fick dignosen skapligt sent i mitt liv och ville väl till en början inte ta till mig den. Jag har inte det där, jag passar inte in. Men o andra sidan passar jag inte in bland det "normala" tankeflödet heller. Jag lägger mer och mer märke till att jag inte fungerar lika dant som alla andra. Det låter som jag skyller på en dignos jag har, att det är okej att vara annorlunda, göra fel osv. Det är inte alls så jag menar. Men längs vägen skapar aspergern mycket mer hinder än för någon som inte har dom problemen. Här tänkte jag försöka beskriva hur det fungerar för mig.
 
Jag är otroligt känslig för detaljer. Om någon har en ny liten diamant på ena nageln som inte satt där sist vi sågs ser jag det. Personalen hemma brukar skämta med mig om att det inte går att ha nya kläder, göra om håret eller byta skor utan att jag märker det direkt. Det här är väl en egenskap som jag tänker är bra. Nackdelen är att det blir väldigt mycket i huvudet på en gång. Istället för att bara komma in i ett rum och sätta sig ned under ett föredrag och tycka att det är tråkigt så spinner det igång för mig. Jag stör mig på mattan som ligger lite snett, att pennan i föreläsarens ficka inte är vässad och hur fläcktsystemet försöker få runt den lilla luft som finns.
 
Andra saker som fungerar lite annorlunda för mig är alla tvång. Nu har även jag en tvångs diagnos då det är för mycket för att bara finnas med i aspergern men jag vet att det är vanligt där. Jag blir väldigt tvångsmässig när det gäller min mat. Inte bara ätstörnings mässigt med kalorierna utan hur den ser ut, hur den smakar, hur konsetensen är. Om det är en yta på maten. Kanter måste ätas först och resten av maten i en speciell ordning. Jag tycker inte om när det blandas så exempel på mat jag har svårt för är vanliga plocksallader. Det är gott, jag gillar det mesta var sak för sig men inte i en blandad burk. Jag har lagat min egen mat sedan jag bodde hemma då ingen ville käka tomatsoppa eller tacos två gånger om dagen i flera månader. Något jag tydligt har gjort sedan jag var liten är att möblera om väldigt många gånger under ett år. Detta är tydligen en typisk sak som kan förekomma, lite intressant hur någon kommit fram till det?
 
Det sociala är min stora fallgrop. Det är verkligen ingen som ser på mig, kan läsa av eller ana att jag har dessa problem. Inte till en början. Jag har förmågan att verka självsäker, social och utåtriktad. Nu menar inte jag att det är ett spel som jag inte tycker om. Tvärt om, jag är så glad för att jag klarar av att stå upp och prata för mig själv vid exempelvis kurser som jag hjälpt till med att hålla på brukshundklubben. Det enda som egentligen skiljer mig från andra så är mitt stora behov av att vila därimellan - SJÄLV. Jag kan inte koppla av när jag ligger och ser på film med andra. Jag tänker på hur jag ligger, vad som låter, hur andra pratar med mig, om dom är arga, glada eller trötta. Jag tycker om att umgås med andra, det är inte det att jag inte trivs med andra. Tvärt om, om jag väl ligger där betyder det att jag verkligen uppskattar sällskapet för annars skulle jag inte lägga energi på det alls.
 
Mitt liv är som ett batteri. Det börjar med hundra procent och sedan får jag verkligen välja vad jag ska lägga tiden på. För varje sak som jag gör sjunker batteriet, fortare än för de som inte har autism spektradiagnos. En sak som kan ta väldigt mycket för mig är att göra två saker efter varandra. Att exempelvis hålla kurs och sen sova över hos någon annan blir för mycket. Men om jag en kväll bara håller i kursen älskar jag det och kan helt och fullt ägna mig åt det. Nu ska jag börja runda av detta inlägg. Det finns mycket att skriva kring detta då det verkligen är ett problem för mig i vissa situationer.

En motgång för mycket

Det har blivit för mycket...
 
Idag fick jag till mig av min terapeut att hon ska sluta. Hur hanterar jag det? Hur hanterar jag allt på en gång? Sedan jag flyttade hit har det brunnit, vovven har blivit attackerad två gånger, min kp har slutat efter att jag fått byta en gång innan, hon, en fin människa som bodde här finns inte längre och nu detta. Jag menar inte alls att det är mer synd om mig än de andra som bor här och är i samma sits, inte alls. Däremot så vet jag med mig att aspergern gör det ännu svårare med förändring. Jag förstår inte alls denna modul i DBT behandlingens färdighetsträning då den handlar om "hantera relationer". Jag fick (som jag kanske skrev) en kommentar av en som bor här att jag såg så frisk ut, var så korrekt och roligt - vad hade jag egentligen för problem? Hon konstaterade genom att se på mig att jag var stabil. Det gör mig ingenting alls, låt henne tycka så helt enkelt men mina (som så många andras här) syns inte på utsidan alls. Ett eget inlägg om asperger diagnosen kommer.
 
Åkte med till ridskolan trots att huvudet dunka på rätt bra när jag kom hem från vårdcentralen med en annan tjej som bor här. Vad vore jag utan deras stöd? Vi sitter alla tre i samma båt och ja, till och med min terapeut och personal föreslår att jag ska söka upp dom ibland, fina människor detta. Hade hänt en ridolycka när vi kom dit. Ambulanser kom och ridningen påverkades lite av det som hänt. Tjejen verkade ändå okej, gick till bilen. Det är så hemskt när något sådant där inträffar. Med olyckor kommer det känslor kring att det är så lätt hänt. Upp på hästryggen och red ett skönt ridpass. Först var pollen min något seg men efter att vi travat ett par varv kom hon upp i fart och jag fick hålla tillbaka henne. Är så glad för att jag fått möjligheten att börja rida igen. Det får mig att må bra. Avslutade kvällen med idol.

Fina Skåne land

Skriv inläggstext 

En skapande, fastbiten hundmänniska. Björnbärsälskare, östgöte med passion för att rita. Ägare till en cocker spaniel vid namn Leo som jag tävlar i rallylydnad. Brinner för att engagera mig inom hundvärldens fantastiska aktiviteter.

Lever med psykisk ohälsa. Bor på ett behandlingshem efter en längre påtvångad sjukhusvistelse. Har spenderat många år inom den slutna psykiatrin och på dagvårdsbehandlingar. Försöker anpassa en vardag efter ätstörningen, OCD´n, den fobiska personligheten och aspergern.

Här berättar jag på ett öppet sätt om en något speciell vardag. Jag väljer att skriva om det förbjudna, om det som inte lämnar journalens svarta sidor. Det för att psykisk ohälsa är något vi måste våga prata om. Jag är bara en helt vanlig tjej med ett något annorlunda liv.