Utsättnings symtom

Illamående, kräkningar, yrsel och ont i huvudet. Sover, drömmer och vaknar, somnar om igen. Utsättningssymtomen på mina tabletter är inte nådiga just nu. Dom varna mig, alla. Men jag hade bestämt mig. Nu har jag inte tagit tabletterna sen i onsdags. Mår verkligen skit. Inte rent psykiskt utan fysiskt. Försökt distrahera mig med att möblera om. Skönt att göra något. Svettas som en gris, vanlig biverkning. Läser aldrig på om biverkningar i vanliga fall då jag tänker att man bara då går och tänker på "tänk om jag har lite så... eller så där, jo det kanske stämmer med mig". Ett jäkla kännande efter något negativt men nu har jag mått så dåligt att jag var tvungen att kolla om det kan vara det. Trodde ett tag att jag blivit magsjuk men nej. Alla symtom stämmer. Nu hoppas jag bara att dom försvinner i veckan, detta var inte roligt alls.

Biverkningar av medicin

Letar förbrilt igenom min medicin lista, doser, biverkningar. Vikten har gått uppåt i ett rasande tempo (tänk att jag ens skriver det) skäms. Så extremt pinsamt att åka hem, träffa människor jag inte sett sen sjukhustiden, innan jag kom till Finjagården. Men nu har jag satt

stopp. Jag har slutat med hälften av alla mina mediciner. Är irriterad på att fass inte har bilder på alla tabletter så jag vet vilken som är vilken, nu "tvingas" jag sluta med många för säkerhets skull. Har valt det själv. Inget som personalen uppskattar att jag gör men jag har bestämt mig. Skäms så över mig själv. Hoppas på att detta kan hjälpa mig att få balans i kroppen igen. Jag går mina promenader varje dag, äter inte som en häst. Fått till mig av flera att viss medicin ger viktuppgång, att det är den vanligaste biverkningen. Det måste vara så i mitt fall tänker jag. Därför har jag valt denna linje. Dom säger att jag redan har symtom av medicin borttagandet men jag håller fast vid det här. Vill heller inte äta en massa mediciner i onödan om jag kan klara mig utan dom. Det är första gången jag tänker så på väldigt länge. Jag har varit livrädd för att dom ska plocka bort medicin för att det då finns mindre att spara undan. Men nu ska jag ju försöka sluta med det om jag ska vara kvar här så ja. Varför inte ta bort "skiten" (lite så det känns).

Mardröm

Inte sovit på hela natten. Lutade huvudet mot kudden vid ca 07.00. Somnade, drömde. Rädsla när jag vaknar. Pulsen är HÖG och jag har kvar obehagskänslorna än. Det trots hundpromenad och att det gått 45 min sen jag vakna. Missar morgonsynken. Idag är det inget alls planerat. Både skönt och jobbigt. Städdag är fredagar det. Men ja städa gör jag som en rutin (tvång) varje dag, flera gånger om dagen. Lite udda mot de flesta andra här men ja alla är vi olika. Ibland kan jag önska att jag kunde ha lite skit på golvet eller en obäddd säng mer än då Leo besökt den. Men jag har varit såhär sen jag var liten. Det är jag.



Session

Idag var det dags för den fasade sessionen. Fortsättning av PE behandlings intervjun och kedjeanalys av veckans händelse. PE'n sköts upp "tills det är mer stabilt". Känns vettigt. Sedan skulle vi gå igenom det andra. Svårt utan minnen och närvaro av händelsen. Kom fram till att det var mycket sårbarheter som skapade händelse förloppet, inte för att skylla ifrån mig utan mer för att finna de saker som utlöste det hela. Det gjorde ont i hela mig när hon delgav en liten besvikelse över att jag ljugit. Jag vet! Det är det jag varit mest rädd för. Inte för att dö, bli skadad på något sätt utan enbart för att jag ljugit. Dåligt samvete. Att hon skulle vara arg på mig. Rädd, livrädd för det. Nu var hon inte arg, inte alls men en smula orolig. "Jag är rädd om dig Sara". Nu måste bara jag också lära mig att vara det.

Mitt tidigare hästliv

Jag var en stalltjej. När jag växte upp och hade ett helevte i skolan räddade hästarna mig. Ett tag följde dom i skolan med ut i stallet, jag var så rädd för att även stallet skulle bli likt skolan men jag bet ihop. En efter en droppade dom av tills det var jag och mina fina häst vänner kvar.


Vi tränade, tävlade. Det jag minns mest efter hästtiden är mina år som kusk. Jag kan i efterhand se att jag var bra på något. I Östergötland var det endast ett fåtal som höll på aktivt med shetlandsponnyer likt jag gjorde. Tävlingarna var ofta långt iväg. Transporten innehöll alltid minst en liten ponny som skulle visas upp på tävlingsplan för vidare försäljning. Det här var verkligen mitt liv och jag kan säga att jag saknar det. Men nu har jag min fantastiska lilla hund. Det var allt tränande och tävlande med han som gjorde att jag valde att sluta med hästarna. Jag har väldigt svårt för att göra flera saker lite halv dant. Ska jag ha häst så gäller det 7 gånger i veckan med planering långt framöver för tävling. Likaså med hunden. Jag kan inte hinna med båda delarna när jag går in för en sak så extremt. Men det är jag och jag man se det som en bra egenskap att försöka komma någon vart i livet.

Fin fin personal

Alltså det finns personal här som är så underbar. Idag var jag helt ensam om att vilja och gå i skogen. Inte ställs det in för det, nej. Jag och den personal som jag tycker mest om från aktiveringen åkte iväg. Först svängde vi förbi en liten mysig affär med diverse saker. Sedan åkte vi till


en ny plats, istället för skogen. Det var kanonfint där verkligen. Men hon fick övertala mig. Jag tycker om att åka till samma plats, göra samma saker osv. Då slipper jag lägga energi på att tänka om det är bra eller dåligt. Jag slipper fundera på hur långt eller kort vi ska gå, vart vi ska sätta oss ned och dricka kaffe. Hon sa att hon visste att jag skulle tycka om det. Vi gick en rätt snabb promenad jämfört med sengångar takten som brukar infinna sig när det är fler med, så skönt. Vi bara gick och pratade om allt möjligt. Jag fick ventilera mig. Hon sa att hon märkt att jag inte mår bra alls just nu. Prata utan att det kommer in i ett journalsystem. Det är skönt ibland. I övrigt så har jag tvättat hela dagen, städat, klippt Leo, badat honom och pratat med min alldeles underbara vän. En helt okej dag.

Att skriva i gåtor

Jag fick en kommentar som jag tänkte kunde bli till ett inlägg. Jag är väl medveten om att jag ibland skriver i gåtor här. Att jag lindar in sanningen i lite luddigt prat och att jag slingrar mig till vissa svar. Men det är en del av mig. Så gör jag ofta i verkliga livet också. Det här är en öppen blogg där jag skriver om mitt allra mest privata, om det svåra och omöjliga som gör att jag bor där jag bor. Jag väljer att inte utrycka saker så som "idag blev jag sydd med 15 stygn" eller "jag tog en överdos av veckans mediciner". Jag vet inte riktigt vem som läser. Genom åren har personal på boendet, patienter på behandlingshem och boende läst. Min överläkare på sjukhuset har snokat och personal på avdelningen. Det värsta var nog när syster och mamma läste. Allt detta har fått mig att dra mig lite tillbaka. Jag vet inte om det är rätt sak att göra?

Knepigt.

När minnena suddas ut

Imorse kom det en personal och knacka på. Hon ville se om jag rakt på sak levde och mådde bra, sa hon. Jag lever. Hon undrade om vi i fortsättningen skulle köra på dörrknackning av säkerhetsskäl. Jag vet inte. Förstår att det räddade mig igår, inte till livet utan mer till att


jag vaknade snabbare. Det är läskigt det här med att minnena försvinner snabbare än kroppens förmåga att arbeta och röra sig. Jag kunde tydligen fortfarande prata när de gula västarna kom. I pappren står det medvetslös när jag kom in. Att kunna prata, gå och förmedla att jag inte vill är kvar längre än minnet. Jag minns inget av gårdagen fören jag vakande sent på eftermiddagen. Jag försöker komma ihåg, gräver i det djupa i mig, det mörka men nej det går inte. Nya tag.


Akuten, IVA och AVA

Trött, kroppen krampar, ambulansen kommer, EKG övervakning sätts på, dropp kopplas in och jag minns inte. Vet inte om jag kom till sjukhuset sju på morgonen eller elva kring lunch. Plockar bort EKG lapparna. Bandet klipps och de tre! infarterna tas bort. Var det så dåligt?


Jag ville bara sova, skippa allt. Är rädd för konsekvenserna av detta här, i min vardag. Nu ska jag ta tag i det här, jag måste. Idag slutade min kontaktperson sitt jobb. Den jag kunnat prata med och den som alltid ställt upp på mig. Det känns skit. Allt händer på en gång och det är svårt att hantera det helt enkelt.

Trött och sliten satt i skiten

Väntar på att läkare nummer tre ska komma in på mitt rum. Dom vill ha kvar mig. Droppet och hjärtövervakningen fick jag inte röra, hårda ord. Detta ska vara överläkaren som ska bestämma om jag m å s t e stanna här över natten. Vill inte. Övertalnings förmågan är här


och jag lever på hoppet. "Sara du var riktigt dålig när du kom in" ja det kanske jag var men jag vill hem ändå. Är så trött. Vill bara hem, äta keso, gå ut med Leo och sen sova vidare. Just nu sitter jag rakt upp i sängen då jag ser mer trött ut om jag ligger ned. Kom in två läkare precis och pratade med mig. Jag ska hem!!! Till vilket pris som helst. Nu ringer dom behandlingshemmet för att kolla med dom. Det gör mig nervös, jag vill bara få komma hem.

En skapande, fastbiten hundmänniska. Björnbärsälskare, östgöte med passion för att rita. Ägare till en cocker spaniel vid namn Leo som jag tävlar i rallylydnad. Brinner för att engagera mig inom hundvärldens fantastiska aktiviteter.

Lever med psykisk ohälsa. Bor på ett behandlingshem efter en längre påtvångad sjukhusvistelse. Har spenderat många år inom den slutna psykiatrin och på dagvårdsbehandlingar. Försöker anpassa en vardag efter ätstörningen, OCD´n, den fobiska personligheten och aspergern.

Här berättar jag på ett öppet sätt om en något speciell vardag. Jag väljer att skriva om det förbjudna, om det som inte lämnar journalens svarta sidor. Det för att psykisk ohälsa är något vi måste våga prata om. Jag är bara en helt vanlig tjej med ett något annorlunda liv.